Varje dag som går finns en påminnelse om vår sårbarhet. Det behöver inte formas i skallen som en tanke eller ens utlösa en kemisk reaktion i skalle för att bli en känsla. Men det finns ständigt närvarande. Det mörka täcket som bemästrar allt om än dolt och lömskt.
De lyckliga finns i mitt sällskap och de gör mig bekväm. Jag känner mig lycklig inombords när jag möter deras blickar och får en hjärtlig respons. Vi kan sitta i timmar och prata om småsaker och nonsens eller stordåd och martyrskap. Det slutar alltid lika illa, man lämnas ensam och då återfinns det mörka.
Jag har vandrat hem ifrån en lyckad fest men känt mig helt ensam och själsligt trött. Det gör mig sårad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar